Natten till Lördag började Naomi visa tecken på att det snart var dags att valpa, hennes temp gick ner och hon började hässja. Hon låg tätt tätt intill husse som är ”hennes person” hela natten och morgonen. Sedan bosatte hon sig i sin lilla koja i valplådan.

Vid 16 tiden började värkarna så smått dra igång men svaga och oregelbundna och så var det ettpar timmar. Strax före 18 kom första krystvärken och snart kunde vi se en fosterblåsa men tyvärr hände inte mycket mer än så, när det gått ca 40 minuter ringde jag till Cilla för att be om råd. Hon var på gymmet men släppte allt och åkte i ilfart ner till oss, då hade jag även varit i kontakt med en av veterinärerna på jobbet som rekommenderade att vi skulle komma in så Cilla mötte upp oss där. Vi kollade med ultraljud hur valparna mådde och kunde konstatera att alla än så länge levde men den som var påväg ut var inte särskilt stark. Vi kunde också konstatera att valpen låg med bakbenen först, den kunde alltså inte hjälpa till att ta sig ut heller. Så allt hängde på Naomi.

Vi bestämde oss för att vi skulle ge värkstimulerande för att ge henne en chans att få ut valpen själv i hopp om att den skulle ”bana väg” för resterande valpar men vi ville inte göra det förens vi visste att operation stod redo att ta emot oss om vi behövde göra ett kejsarsnitt. Cilla jobbade med Naomi för att hålla igång värkarbetet och ettpar timmar senare så var valpen tillräckligt långt ut för att veterinären skulle kunna lirka ut henne, dom sprang iväg med valpen direkt för att se om den gick att rädda men det var redan försent. Vi gjorde ett nytt ultraljud och kunde konstatera att resterande tre valpar verkade må bra, när värkarbetet kom igång igen var dom redo på operation och vi gav henne värkstimulerande för att se om hon kunde få ut valpen själv. Tyvärr rörde den sig knappt och vi tog snabbt beslutet att göra ett kejsarsnitt.

Allt gick bra och ut kom tre relativt stora valpar, två tikar och en hane. Hanen var trött och lite svag men vi fick igång dom alla tre efter lite jobb. Operationen gick bra och Naomi var snart på benen igen, valparna fick dia lite från en näst intill omedveten mamma och sedan bar det av hemåt.

Väl hemma var Naomi lite piggare och tyckte valparna var konstiga och tyckte inte om när dom pep. Dom fick dia lite och successivt blev hon mer och mer avslappnad om än lite hårdhänt. Jag och David turades om resten av natten (och dagen) att sitta med Naomi i lådan och se till att hon tog hand om valparna på ett sjysst vis.

Efter något dygn lossnade det helt och hon tog väl hand om valparna och beskyddade dom som om deras liv stod på spel så fort jag ville låna dom för att väga och kolla så allt såg bra ut.

Idag är valparna 6 dagar gamla och har nästintill dubblat sin vikt. Naomi mår bra, nästan lite för bra, hon börjar bli svår att hålla från att springa och hoppa upp och ner från soffa och säng. Det gäller att försöka förekomma henne men det är inte alltid det går och jag får hjärtsnörp varje gång hon hoppar ner eller springer iväg i fullgalopp, rädd att operationssåret skall gå upp.